Vi har just kommit fram efter 25 timmars översegling och har precis slussat in i Shotley Marina i Harwich. Den nordliga vinden uteblev i stort sett helt och vi fick istället den vanliga sydvästen rakt i näsan.
Vi har kommit överens med hamnvakten om att stanna i ung. 6 timmar för att få lite sömn. Tanken är att sedan fortsätta söder över med strömmen. Skriver mer när jag orkar hålla ögonen öppna! 🙂
Den Helder var mycket finare på morgonen när solen lyste än när vi kom in på kvällen i regn och blåst. Väderprognosen visade dock på fortsatt allt för hårda vindar för vår planerade översegling och samtidigt hörde våra seglarvänner på Ada och Nanny av sig och påpekade att nu var det bara några landmil mellan oss. De råkar av en händelse vara i Holland samtidigt och det kändes allt mer lockande att vänta på bra väder tillsammans med dem än ensamma i vår lilla håla.
Efter lite koll i sjökorten insåg vi att vi kunde sammanstråla med kompisbåtarna där de låg och skavdes i Einkhuizen som ligger mitt emellan där vi var och Amsterdam. Vi gick en bit söder över på insidan Den Helder och slussade sedan in i innanhavet som är helt avskiljt från övriga Nordsjön med långsträckta fördämningar. Att segla där inne är en väldigt speciell upplevelse och riktigt nervpressande om man har djupmätare. Det är knappt tre meter i princip överallt! Att segla för fulla ställ, knappt se land och med ett djup på mindre än tre meter är liksom bara fel!
Enkhuizen var väldigt pittoreskt och efter lite övertalande från våra vänner öppnade hamnvakten gångbron till den inre hamnen där de låg och väntade. Det var lite som att komma in i en medeltida värld när hamnvakten kom cyklande och öppnade klaffbron. Så fort jag får bättre anslutning ska jag ladda upp en film här under så får ni se själva.
Som om det inte var nog med att träffa vännerna som vi planerat att göra fick vi också syn på en Ovni (vår drömbåt) på vägen in i den inre hamnen. Det var våra bryggkompisar hemma från Eriksberg som höll på att segla hem sin nya båt. Världen kändes plötsligt väldigt liten!
Efter en mysig kväll i Enkhuizen gick vi vidare till Amsterdam på tisdagen. Det blev ytterligare en slussning genom en fördämning och ytterligare segling mitt på havet med tre meters djup timme efter timme. Jag kommer nog aldrig att väja mig vid det.
När vi slutligen slussat in i Amsterdam fick vi plats i den lilla privata Aeolus hamnen som ligger väldigt centralt. Den ser inte mycket ut för världen utifrån och har bara några få platser för gästande båtar men det passade oss perfekt. I det lilla klubbhuset kunde vi se VM-fotboll och ölen kostade en Euro styck!
Vi beslöt oss för att stanna i Amsterdam en dag och tittade på stan medans oväder och kulingar drog förbi på Nordsjön. När vi skulle gå till färjan som går över till den centrala sidan av stan stack jag in huvudet i klubbstugan och frågade hamnkaptenen om han kände till någon affär som sålde batterier i närheten. En halvtimme senare stod det två nya 90ah batterier i sittbrunnen inhandlade och hemkörda med hjälp av hamnkaptenen! Man blir så glad!
Idag skiljde vi oss från våra vänner och gick vidare ut mot kusten till IJmuiden där vi nu ligger och förbereder oss för överseglingen. Klockan är satt på halv fem imorgon då vi ger oss av i riktning mot Harwich. Seglingen ska ta ett drygt dygn så om allt går enligt planerna så är vi framme i gryningen på lördag morgon.
Ha det bra alla. Jag skriver igen så fort vi får kontakt med nätet igen.
Det har blivit några blöta och riktigt kämpiga dagar på havet sedan sist. Vi gick från Langeoog tidigt i gryningen på lördagsmorgonen och letade oss tillbaka ut mellan öarna i den smala rännan. Dagen började med riktigt skön segling med sydvästlig vind men fram mot eftermiddagen när vi kommit in på Holländskt vatten mötte vinden allt mer och vi beslöt oss för att leta oss in till Lauwersoog som ligger innanför öarna och på fastlandet, vad som nu är fastland i Holland. En nästan identisk situation som dagen innan infann sig och vi letade efter infartsmärken som fanns i korten men inte i verkligheten. Till slut hittade vi i alla fall en ränna och kunde börja den långa ringlande färden in till Lauwersoog.
Efter en stund såg vi en flera båtar möta oss långt in mot land och vi tänkte att de säkert beslutat att gå på högvatten för att få bra strömmar längre ut. Snart dök det upp fler master och vi började förstå att det här är något speciellt. En stor kustbevakningsbåt kom upp jämsides med oss (vi börjar bli vana vid sådant nu) och en kustbevakare ropade till oss att det är Tall Ships Race som närmar sig och att vi ska hålla oss strax utanför rännan så kommer det inte att bli några problem. Kruxet var att bara några meter (kändes det som i alla fall) utanför de gröna bojarna blottade sig sandbankarna så vi valde att ligga strax innanför trots allt. Riktigt många fräcka båtar fick vi se i alla fall. Allt från stora tunga långseglare (som vi gillar) till snabba lätta räsigare båtar (som Kajsa gillar).
Lauwersoog är i första hand en fiskehamn och inslussningshamn till kanalerna som ringlar sig vidare in i landet innanför fördämningarna. För oss fick den fungera som övarnattningshamn inför nästa tidiga morgon med klockan ställd på fyra.
Planen för söndagen var att gå minst till West Terschelling och kanske vidare till Den Helder om vädret tillät. Den senare är en bra avselingshamn för överseglingen till Storbritanien så dit ville vi gärna komma. Dagen började med väst-sydväst (hur länge har det blåst i den riktningen nu?) så vi kunde sträcka. När vi var i höjd med West Terschelling kände vi att vi lika gärna kunde fortsätta och DMI hade lovat avtagande vind så hur illa kunde det bli?
Riktigt illa visade det sig. Väderprognoserna svek oss den här gången. Vinden och vågorna tog i och i den långa svängen man är tvungen att göra för att komma rätt in i inselgingsrännan utanför Hollands långgrunda nordöstra kust fick vi det tuffaste vädret och vågorna hittills under våra seglingsår. Sent på kvällen och väldigt blöta och trötta kom vi i alla fall in i den stora industrihamnen och svängde in i marinan. Hamnvakten var ute på en brygga och anvisade oss en plats och det var väldigt skönt att knyta fast Ester och få på sig torra kläder.
Vi hade planerat att starta överseglingen härifrån redan imorgon men vädret ser inte så bra ut. Antingen blir vi liggande i några dagar eller så går vi vidare neråt Amsterdam, fast på insidan och väntar på bättre väder där. Först vila.
Just det ja, fortfarande inget napp på batterier. Känns inte bra att de inte håller längre än 12 timmar utan laddning. Jakten fortsätter i nästa hamn.
I morse bar det av tidigt från Cuxhafen ut på havet i strålande väder strax efter högvattnet. Tänk om det alltid var så här skönt att segla på Nordsjön! Till en början hade vi riktigt skön segling med platt vatten och sydlig vind. Senare mötte den och avtog och det fick bli motorgång under andra halvan av etappen.
Strax efter fem och efter drygt 60 distans kom vi i alla fall fram till hamnen på Langeoog som är en av de avlånga örarna som ligger uppradade på den tyska nordkusten. Utrymmet innanför och mellan öarna utgörs av sandbankar som rör på sig från år till år så att farleder hela tiden måste bättras på och ibland flyttas. När vi närmade oss sundet mellan Langeoog och Baltrum såg vi inte inte skymten av infartsrännan som fanns utmärkt i de elektroniska sjökorten. Inte heller papperskortet visade rännan där den skulle vara. Efter en stunds dividerande beslöt vi oss för att lita mer på verkligheten än på sjökorten. Vi letade oss långsamt in mellan pinnarna och var till slut innanför sandbankarna och hade fritt fram till hamnen.
Langeoog är en fantastiskt fin ö som man skulle kunna uforska i många dagar. Planen är dock att starta tidigt imorgon och gå vidare väster ut. Varesig väder eller vind ska bli lika bra som idag så vi får se hur långt vi kommer.
Det blev inte några lugna dagar på kanalen som vi hade planerat utan en enda lång. Vi slussade in tidigt i Holtenau och när vi väl var igång gick det av bara farten. Innan vi viste ordet av var klockan nio på kvällen och vi var framme i Brunsbyttel i andra änden. Vi lade oss utanpå en pratglad tysk som kunde bekräfta vår tidvattenplanering för morgonen därpå.
Vi slussade ut klockan åtta i morse strax efter högvattnet när strömmen börjat vända. I slutet på vårt korta skutt över floden Elbe gjorde gamla Ester 10,3 knop över grund och det var nästan som att sladda in på två hjul när vi gick in i hamnen i Cuxhaven. Snacka om avdrift!
Tack vare att vi kom i hamn tidigt har vi för första gången på seglingen hunnit ta en ordentlig titt på stan, ätit, fikat och bunkrat mat, diesel och vatten. Väder och vind ser helt OK ut så imorgon planerar vi att gå ut på Nordsjön och sätta segel väster ut. Ska bli skönt med segling nu efter allt brummande på kanalen!
Nu ligger vi i Sporthafen Stickenhört och ska strax slussa in i Kielkanalen. Efter Grenå tog vi ytterligare ett långt ben på 110 distans till Rudköbing på Langeland. Därifrån ytterligare en tidig avgång och ung 50 distans till Kiel med riktigt skön segling. När vi närmade oss inloppet till Kiel närmade sig tyvärr också ett riktigt elakt regnoväder. Radarn visade stora regnblobbar över hela inloppet precis framför oss. Det roliga med att se regn på radarn är att man är lite föberedd och att man ibland kan se vad man missar!
Vi lyckdes missa det västa regnet men hamnade lite för nära en militärövning som pågick mitt i inloppet och blev ombedda av en militärpolisbåt att hålla oss på avstånd. Jag stannade kvar på kanal 10 på VHF:en en stund och hörde prat om hur många undervattensrobotar som var igång och insåg att det nog låg i vårt eget intresse att hålla oss undan.
Nu ser vi fram mot några lugnare dagar i kanalen och att få sova lite längre på mornarna.
Nu har årets seglingsäventyr börjat. Målet är att checka in i South Dock Marina i London om knappt två veckor. För några dagar sedan fick vi besked att vi har en plats som väntar på oss så nu är det bara att köra på. Planen är att ta den säkra vägen via Kielkanalen och sedan gå längs kusten via Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och sedan över till Storbritanien. Till sist är det som vanligt väder och vind som bestämmer om vi kommer fram men det känns ändå gott att ha ett tydligt mål.
Väl framme i London tänker vi pausa helt från seglingen och leva storsdagsliv i en dryg vecka. Sedan har vi ytterligare tre veckor på oss att komma hem igen.
Just nu har vi pausat i Grenå efter en nattsegling från Göteborg. Vi siktade på att gå längre men insåg att batterierna inte är i toppform längre. Efter bara 17 timmar med autopilot, navutrustning och lanternor på natten så blev spänningen för låg. Troligen blir det att uppgradera batteribanken när vi kommer till Kiel. Förhoppningsvis hittar vi två 120Ah batterier så vi får en ny fräsh 240Ah bank.
Nu ska vi sova några timmar innan vi startar med laddade batterier klockan 4. Får bli frukost på havet.
I vanliga fall när vi haft båten i vattnet på vintern brukar vi göra ett lyft på våren för att bättra på bottenfärgen, titta till propellern och byta zinkanoden. I år har vi beslutat oss för att hoppa över lyftet för att spara lite tid och tack vare din lilla fiffiga Spare Air-flaskan kan man göra små minidyk och ändå fixa anodbytet. När vi tankat på Björkö igår lyckades jag tappa tanklocket när vi låg vid sjötappen så jag passade på att hämta upp det och byta anoden samtidigt. Den gamla satt kvar och var i hyfsat bra skick efter en hel vinter med ständig landström. Känner mig rätt så nöjd nu med tanklocket och ny zinkanod på plats!
Förberedelserna för sommarens långsegling har varit många och långa under de senaste månaderna. Flera helgseglingar har fått ge vika för bryggsegling med tillhörande uppgraderingar, motorunderhåll och kabeldragning. Bland alla småfixar återfinns den nya rattplattan. När jag bytte styrning för en väldans massa år sedan sågade jag som hastigast till en plywood-skiva med kantlister för att få lite stadga i rattinfästningen. Plasten där ratten sitter fast i bordet är rätt så illa åtgången och har spruckit på flera ställen. Inte så att det är någon fara med hållfastheten men tillräckligt för att ratten inte kändes helt stabil i alla lägen. Med en träplatta som täcker större delen av bordsgaveln blir stabiliteten dock total och känslan i ratten och styrningen känns väldigt trygg. Den gamla träplattan var aldrig tänkt som en permanent lösning och nu sitter där istället en massiv teakskiva som dessutom är lite finare fräst i kanterna. Fårladuga.
Esters autopilot har inte funkat på några år men nu har vi tagit tjuren vid hornen och ersatt den gamla st4000-modellen med en nyare version med inbyggt gyro. Tack vare det kan vi äntligen få heading-data till displayen som gör att vi kan visa radarbilden dubbelkopierad över sjökortet tillsammans med AIS-information. Det känns väldigt tryggt inför stundande överseglingar på Nordsjön och i Engelska kanalen i sommar. Heading-datan från gyrot i autopiloten gör också att styrningen blir jämnare och att rattservot drar mindre ström och det skadar ju inte.
Det är inte helt enkelt att kombinera data från olika nmea0183-enheter. I ny utrustning samsas all data i supersnabba nmea2000-nätverk, men gamla nmea0183 är en ren seriell kommunikation som inte går att koppla ihop hur som helst. För att kombinera datakällor, i det här fallet AIS, Navtex och heading-data, så krävs en multiplexer. Den har flera seriella ingångar med valbara hastigheter och en microprocessor som kombinerar informationen och skickar ut resultatet till t.ex. datorer och plottrar.
Det kändes inte som någon rolig utgift att köpa ny autopilot men bonusen med gyrot var nästan värt det ändå.
Estromo 