Estromo

Efter några dagar i Wick fick vi bekräftat att väderfönstret vi hade anat i prognoserna fortfarande såg lovande ut för vår segling hem.

I vanlig ordning före en översegling förberedde vi med bunkring av mat, vatten och bränsle. Hemma har vi sedan länge övergått helt till fossilfritt HVO bränsle, men det går inte att få tag på här uppe. Istället fick det bli att tanka vanlig diesel som dessutom kan innehålla RME och därmed ökar risken för beväxning i tanken. Känns inge vidare, men inför en översegling måste tanken och dunkarna vara fulla.

Att tanka i Wick gick bra men arrangemanget var lite speciellt. Hamnvakten hänvisade oss till en kaj där vi skulle lägga oss men där fanns inga slangar eller annat som antydde att det skulle gå att tanka diesel. Men så efter en stund kom en truck körandes med end stor portabel tank med tillhörande slang och mätare!

12:30, tisdagen 26 juli, lämnade vi den inre hamnen i Wick och styrde söder ut över Nordsjön. Vid det här laget har vi lärt oss känna igen anspänningen och osäkerheten om vad vi har framför oss, blandat med den förlösande känslan av att äntligen komma iväg.

Det första dygnet är alltid det trögaste och det känns som en evighet innan man förlorar kontakt med land. Efter några passbyten börjar dygnen flyta ihop och sakta men säkert förflyttar vi oss allt längre längs den utlagda rutten. När vi väl passerat de sista plattformarna var vi i stort sätt ensamma i över ett dygn innan vi kom fram till mer trafikerade farvatten när vi närmade oss Norge.

Tidigare år har vi varit bortskämda med många och långa delfinbesök. Den här gången fick vi bara några få påhälsningar och de var så snabba så vi knappt han få upp kameran. Söder om Norge, strax innan vi nått Lindesnes, fick vi oss dock en riktig överraskning. Vid ett vaktbyte såg, och hörde vi plötsligt flera valar en bit från båten! De långsamma rörelserna och det karaktäristiska ljudet från blåshålen gjorde att vi direkt förstod att det inte rörde sig om delfiner.

När jag tog upp kameran för att försöka få några bilder insåg vi att det rörde sig om minst fyra grupper med omkring tre, fyra individer i varje! Vi låg i mitten av helt valstim! Tyvärr var de allihop långt från båten och försvann efter en stund så det var en kort men intensiv upplevelse. Vi tror att det rörde sig om Grindvalar, som är kända för att simma i stim om runt 15 och ibland förekommer längs den norska kusten.

Tidigt på morgonen den 29 juli, efter knappt 4 dygn, angjorde vi den svenska kusten. Vi knöt fast oss vid Framnäs i Kalvsund vid sjutiden och pustade ut efter en skön översegling. Där låg vi sedan kvar i några dagar för att komma i ordning med dygnsrytmen igen.

Det känns skönt att vara hemma i tryggheten igen, men samtidigt lite tomt och tråkigt. Redan efter några dagar på torra land börjar vi längta till nästa äventyr. Mer om planerna längre fram. Nu ska vi först njuta av sensommaren här hemma och sedan den bästa seglingssäsongen, hösten och vintern!

När vi låg i Stromness var det bara en dryg vecka kvar tills en av oss behövde vara tillbaka på kontoret hemma i Göteborg. Det kan tyckas vara gott om tid för att segla hem men som vanligt vill man ha koll på väder och vind när man ska göra en översegling. Vi behövde inte bara hitta ett bra fyradygnsfönster för att gå över Nordsjön, vi hade också Pentland Firth framför oss, som har sina egna utmaningar med väder och strömmar. Vi bestämde oss för att hacka upp elefanten och att första steget skulle bli att ta oss igenom det beryktade sundet mellan Orkney och Skottlands norra udde. Om vi kunde ta oss till Wick skulle vi sedan i lugn och ro kunna planera den avslutande seglingen hem.

Rutten mellan Stromness och Wick är bara 35 NM men den går oundvikligen genom Pentland Firth, ett sund man har hört oräkneliga historier om genom åren. Nu hade vi dock inget val utan satt kvällen före och gick igenom otaliga strömtabeller och specialbeskrivnigar av passagen ner till Wick. Vi timade avgången och började seglingen ner genom det vackra Scapa Flow klockan tio på morgonen.

Tack vare bra väder och noggranna förberedelser blev det en odramatisk och skön segling. Det första man ser av det skotska fastlandet är den enorma klippan Duncansby Head som avtecknar sig i diset på andra sidan Pentland Firth.

När vi passerat sundet och Duncansby Head dök klippformationerna Stacks of Duncansby upp som ur tomma intet. Det är lätt att förstå hur klipporna tillsammans med strömmarna i Pentland Firth och Cape Wrath har bidragit till myterna kring dessa ökända sjöfarartrakter.

Efter ytterligare några timmars segling närmade vi oss Wick och fick radiokontakt med hamnen. Vi fick ett personligt mottagande av hamnvakten och blev tilldelade en plats vid den förstklassiga pontonen.

Nu har vi klarat av passagen ner till Wick och har bara den sista utmaningen kvar, att ta oss tillbaka hem över Nordsjön. Vi har en vag indikation om ett väderfönster som KANSKE öppnar sig om en tre/fyra dagar så vi får ha semester ett tag till i den lilla orten Wick.

Våra vänner på i Orkney kallar Wick “an absolute dump” vilket jag kan förstå. Det är ingen attraktiv turistort vi talar om, men just därför finns här en annan sorts charm. De man talar med tycks ha en stolthet och integritet kopplat till Wick och vill berätta om sin bakgrund och traktens historia.

Mycket av Wicks historia är förevigad tack vare familjen Johnston som i över hundra år fotograferat händelser, miljöer och människor i och omkring den lilla kuststaden. Runt 50.000 glasnegativ finns kvar som gjort det möjligt att göra nya kopior med fantastisk kvalitet och upplösning. Det är som att öppna ett fönster 150 år tillbaka i tiden. På det lilla museet finns mängder av dessa foton tillsammans med föremål och berättelser från ortens historia.

När vi vandrade ner längs kusten passerade vi hamninloppet till Wick, där det svenska fartyget Hans förliste den 3 maj år 1900 efter att ha blivit av med rodret i Pentland Firth. Berättelserna om hur fartyget senare drev in till en kajplats helt av sig själv, bara för att några dygn senare spårlöst försvinna för tankarna till rena spökhistorier. Förklaringen tros dock vara att tidvattnet fört henne ut på öppet hav där hon sedan sjunkit. Fram till dessa dagar vet man inte vart Hans tog vägen.

Ett par kilometer söder om Wick ligger den gamla ruinen Castle Of Old Wick på en av tre spektakulära klippor som sticker ut från den vind- och tidvattenpinade kusten. Ruinen är resterna av ett större slott som uppfördes någon gång på 1200-talet. Slottet kunde bara nås via en vindbrygga från klippan innanför och omgivningen är minst sagt spektakulär.

Det senaste vi sett om vädret är att vi kan utnyttja en öppning mellan två vädersystem och förhoppningsvis surfa på en avtagande nordvästlig vind första delen av resan. Vi väntar någon dag till och håller koll på de senaste gribbarna.

Att segla från Kirkwall till Stromness hade varit lätt som en plätt om det bara funnits en kanal mellan Kirkwall och Scappa Flow. Samhällena ligger båda på Mainland och det tar bara en halvtimme med bussen från ena stället till det andra. Sjövägen däremot är som att väja mellan kolera och pest. Antingen tar man den östra vägen och går genom Pentland Firth med allt vad det innebär, eller så får man runda Mainlands västra sida, och är helt exponerad för Atlantens humör. Vi valde det senare efter att pluggat en passage-guide in i minsta detalj.

Strömfenomenen är helt unika i sundet mellan Mainland och Rousay. Fastän vi timade avgången perfekt fick vi ta oss igenom stående vågor med brytande vågtoppar i sundet. Bara någon minut senare var vi ute på andra sidan och vattnet var lugnt igen! Resten av seglingen var helt problemfri tack vare bra väder och vind.

Ett av målen med att besöka Stromness var att hälsa på en kollega som är bofast där. Det blev ett förstklassigt mottagande med guidade turer, vandringar och trevligt sällskap! Thank you Jamie and Fran!

Stromness är betydligt mindre än Kirkwall men också mysigare och lite gemytligare. Den otroligt charmiga huvudgatan slingrar sig genom samhället och byter namn minst fem gånger. Hade den bara haft några fler pubar och affärer hade den varit perfekt! Samhället får en speciell puls tack vare färjeterminalen som tar passagerare mellan öarna och fastlandet.

Efter några blåsiga nätter på Westray såg vindarna lite snällare ut och vi bestämde oss för att ta oss ner till Orkneys huvudort Kirkwall. Det är ett litet skutt på 25 NM men som vanligt vill det till att ha koll på strömmarna och tima avgången. Trots planeringen var vi nära att följa med fel strömfåra på vägen ner mot Kirkwall. Vi hade Strömmen med oss och gjorde över 11 knop där vi gick rätt så nära ön Eday och kände att vi hade koll på läget. Kruxet var att Strömmen delade sig i två spår just där. Det ena bar vidare ner mot Kirkwall men det vi höll på att hamna i förgrenade sig ner söder om Eday, inte alls dit vi ville. Det blev till att starta motorn och styra 90 grader åt sidan för att inte sugas in i fel fåra. Plötsligt gjorde vi bara 2 knop fast motorn gick på högvarv. Allt gick bra tillslut men man får sig en tankeställare och inser krafterna man har att göra med här uppe.

Kirkwall är en väldigt fin liten stad och det var härligt att få komma in till civilisationen igen.

Här blir vi kvar i några dagar så vi har tid att leva lite stadsliv, besöka destillerier och pubar och se oss om på ön.

Tidigt nästa morgon kastade vi loss och lämnade Fair Isle i samma dimma som vi funnit henne dagen innan. Det blev ett kort och intensivt besök och vi kommer definitivt att komma tillbaka. Det skulle komma ordentligt med vind i några dagar så vi var angelägna om att få en bra plats i nästa hamn. Jag hade ringt hamnvakten på den nordliga Orkney-ön Westray dagen innan och han trodde det skulle vara möjligt att få plats inne i den gamla fiskehamnen Pierowall Harbour som numera har en pontonbrygga för gästande båtar.

Vi följde Fair Isles norra kust och nådde udden med fyren Skroo, som vi besökte landvägen dagen innan. Runt fyr-udden ligger spetsiga klippor med tusentals häckande Puffins och andra fågelarter. Det är lätt att förstå vilken central roll ön har haft för fågelskådare sedan långt tillbaka i tiden. Vi satte segel och styrde väst-syd-väst mot Westray. Fair Isles klippor försvann en efter en tillbaka in i dimman.

Det blev ännu en fartfylld segling, den här gången mot Orkney och Westray. När vi fick land i sikte insåg vi att vi nu kommit till ett betydligt plattare landskap än det vi vant oss vid från Shetland och Fair Isle.

Framme i Westray fick vi en perfekt plats i hörnet bakom den höga piren. Tätt efter kom Sula som vi legat utanpå på Fair Isle, så vi skulle få fint svenskt sällskap i några dagar till.

Westray är ingen metropol direkt. Här finns två små mataffärer, ett café och ett hotell. Nu gäller det att dra ut på vistelsen och inte besöka alla attraktioner första kvällen…

Vår strategi att slå oss ner alldeles i närheten av puffinsarnas hålor på den gräsbevuxna slänten fungerade! Det dröjde inte länge förrän de blev nyfikna och vågade sig närmare. (Tack för tipset Liv!) Där satt vi och drack varm choklad med världens finaste sällskap!

Det finns två fyrar på Fair Isle. På den norra udden ligger Skroo, 80 meter över havet, komplett med en enorm mistlur på udden utanför. På den södra udden ligger Skaddan som är mer högrest än sitt norra syskon men som ändå ligger 50 meter lägre över havet. Båda två uppfördes 1892 och som de flesta fyrar i Skottland var det familjen Stevenson som låg bakom konstruktionen och uppförandet.

Vi bestämde oss för att vandra norröver och besöka Skroo i dimman och diset som fortfarande låg tät över ön.

Vi fick se fantastiska vyer under vår vandring men fick bara se Puffins på håll. (Jag vet att de heter Lunnefåglar på svenska men puffins passar så himla mycket bättre). Vi har dock en plan att ha en picknick uppe på den gräsklädda klippan, som ligger alldeles ovanför hamnen lite senare ikväll. Vi har hört att om man bara håller sig på avstånd och har lite tålamod så kan man få besök av en och annan nyfiken krabat…

Mitt emellan Shetlandsöarna och öarna som utgör Orkney ligger den mytomspunna ön Fair Isle. Den är Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö och har en befolkning på bara 60 personer. Öns enda hamn ger skydd från de flesta vindar så länge de inte kommer från norr, vilket gör att man får ha rätt så bra koll på prognoserna om man planerar ett besök.

Vi har pratat i evigheter om att få möjlighet att segla till Fair Isle och efter några dagar i Scalloway började vi få upp hoppet. På lördagen såg vindar och väder lovande ut för både segling till Fair Isle och åtminstone en övernattning, så morgonen därpå gav vi oss av. Sikten var dålig men det är inget stoppar oss här uppe. Ska man vänta på klart väder kan man bli liggande veckor.

Det blev, som vanligt denna sommar, en fartfylld och härlig segling i ständigt dis och dimma. Samtidigt som vi nås av rapporter om värmebölja hemma har vi varje dag runt 15 grader och sällan någon sol så här långt.

Vi kom allt närmare ön och försökte förgäves skymta land någonstans i diset. På radar och AIS hade vi inte sett en enda båt på hela dagen och det enda som syntes på sjökortet var den lilla pricken som var vårt mål mitt ute i havet. Till slut började jag tvivla på vår navigationsutrustning. Vi borde snart vara påväg in i hamnen och vi hade ännu inte sett land!

Så plötsligt, medan Kajsa förbereder med förtöjningstampar på däcket, börjar de mytomspunna klipporna torna upp sig i dimman! Spetsiga klippor, vattenfall och sandstränder. Och så flockar av puffins som sveper ner runt båten!

Framför oss mellan två klippor öppnar sig den nordliga hamnen och vi ser några master sticka upp bakom piren.

Väl inne i hamnen kunde vi förtöja utanpå den svenska båten Sula som anlänt dagen innan. Hårda vindar är påväg så vi får utforska så mycket vi kan idag! Imorgon behöver vi ta oss till en mer skyddad hamn för att ligga bättre förtöjda i några dagar.

Efter bara ett par dagar i Farsund, med bunkring av diesel och mat, öppnade sig ett fantastiskt väderfönster med sydostlig vind som skulle föra oss raka spåret till Shetland och Lerwick.

På onsdag förmiddag den 29 juni klockan 11:30 lämnade vi Farsund och hade en fartfylld översegling till Shetland. Det enda man skulle kunna klaga på var att vinden var lite väl platt så att vi hade både vind och vågor rakt i baken. En hel del rullande blev det men farten var det inget fel på!

Drygt två dygn senare var det land i sikte när den pampiga södra klippan på Bressay visade sig i diset. 13:30 den 1 juli angjorde vi Lerwick på Shetlands ostkust.

Lerwick är en charmig och rätt så ruffig liten hamnstad som ändå bjuder på både restauranger, pubar och affärer. Vi blev kvar några dagar längre än planerat så vi hann med att utforska både staden och omgivningen rätt så ingående.

Söder om stan ligger udden The Knab med en spektakulär vy över den södra infarten till Lerwick. Området har en rik historia och har i omgångar varit en viktig del i försvaret av Shetland och Lerwick.

Efter fem dagar med regn och hård vind gick vi vidare till den lilla byn Scalloway på västsidan av Shetland. Det blev ytterligare en riktigt skön segling i rätt så hård vind när vi rundade Shetlands södra udde och gick upp längs den majestätiska, klippiga västkusten.

Väl framme i Scalloway förtöjde vi på insidan av den lokala båtklubbens pontonbrygga och fick perfekt skydd från den sydvästliga vinden. Avgiften betalades givetvis i klubbens pub där man fick armbåga sig fram till kassören/bartendern medans övriga medlemmar knorrade om att han borde koncentrera sig på att hälla upp öl istället för att krångla med våran betalning.

Under dagarna i Scalloway träffade vi bara fler och fler underbara människor, både bofasta och tillresta. Redan andra dagen kom ägaren från fiskrestaurangen bredvid båtklubben ner på bryggan och frågade om vi ville ha något från stan när hon ändå skulle in och handla!

Vi gjorde också ett besök på det lokala museet och fick ta del av den gripande och fascinerande historiken kring Shetlandsbussarna, båtarna som i skytteltrafik hjälpte Norge under andra världskriget. Förutom att ha varit huvudort för Shetlandsbussarna var Scalloway också Shetlands huvudstad fram till början av 1700-talet.

Det har blivit något av en tradition att vi använder oss av Farsund på Norges sydkust som sista anhalt innan vi ger oss ut på Nordsjön. Där finns det mesta man kan behöva i bunkringsväg och det är för det mesta gott om plats i hamnen.

Vi bestämde oss dock att gå över till Skagen så snart som möjligt för att starta semestern och komma i form. Vi var båda rätt så slitna från våra jobb och vi har lärt oss att inte ge oss iväg på överseglingar om vi inte är mentalt utvilade och förberedda.

Där satt vi andra kvällen och hade just hällt upp ölen när vi insåg att det bästa väderfönstret för att ta oss upp till Norge var precis nu. Nu som i nu med en gång. Så vi hällde ut resten av ölen och kastade loss vid sju-tiden, lagom för att se solnedgången när vi rundade Skagens udde bland hundratals (kändes det som) andra fartyg.

Tack vare vårt snabba beslut fick vi en underbar segling under både natten och kommande dag. Tidigt på kvällen, dagen efter vi lämnat Skagen rundade vi Lindesnes och fick tillslut efterlängtad sjö-lä när vi började leta oss in till Farsunds hamn.

Här har vi tillbringat några dagar nu och äntligen fått varva ner och komma i form. Vattentank och diesel-dunkar är fulltankade och kyl och frys likaså. Nu gäller det bara att nästa väder- och vindfönster öppnar sig…