Home at last!

Det blev några sköna dagar i The Caledonian Canal. Under vissa passager var vi helt ensamma i slussarna trots att det här ska föreställa högsäsong. En slussvakt hävdade att svenskarna går västerut och norrmännen österut. Vet inte riktigt hur seriös forskning det låg bakom det påståendet.

Väntar i Corpach, alldeles i början av kanalen.
Väntar i Corpach, alldeles i början av kanalen.
Tågbron i Corpach som The Jacobite korsar
Tågbron i Corpach där The Jacobite steam train passerar
Påväg att påbörja uppslussningen i Neptune's Staircase
Påväg att påbörja uppslussningen i Neptune’s Staircase
En vanlig dag på kanalen
En vanlig dag på kanalen
Ibland är det så vackert så det gör ont. Man vill bara gå iland och sätta sig i en slänt och läsa Sagan om ringen...
Ibland är det så vackert så det gör ont. Man vill bara gå iland och sätta sig i en slänt och läsa Sagan om ringen…
Vattenfall i kanalen
Vattenfall i kanalen
Ett gamalt vrak och ytterligare en ruin.
Ett gamalt vrak och ytterligare en ruin.

Efter några dagar var vi framme i Inverness och kunde leva storstadsliv för en dag. Inverness är ett riktigt häftigt avbrott mitt uppe i Skottland. Ena stunden är man ute i vildmarken och så plötsligt sitter man på ett Costa café mitt i en stad!

Ett säkkpipegäng övar uppe vid Inverness Castle. Riktigt mäktigt när man står nära och känner basgångarna.
Ett säckpipegäng övar uppe vid Inverness Castle. Riktigt mäktigt när man står nära och känner basgångarna.

Det blev bara en dag i Inverness. Vi hade först tänkt gå på tisdag eftermiddag men efter att ha studerat väderutsikterna bestämde vi oss för att gå redan på måndagen för att lura lite sämre väder som skulle dyka upp hemma på västkusten i slutet av veckan.

Hejdå för den här gången Inverness.
En sista glimt av Inverness under Kessock Bridge
Vid Chanonry Point dök det upp några riktigt stora delfiner som följde oss ut genom sundet.
Vid Chanonry Point dök det upp en grupp stora delfiner som följde oss ut genom sundet.
Chanonry Point är känt som den plats där man från land har störst chans att se delfiner. Här är stranden alltid kantad av fotografer som väntar på att få se delfiner leka ute i sundet. Känns extra häftigt att få vara mitt ibland dem!
Chanonry Point är känt som den plats där man har störst chans att se delfiner från land. Här är stranden alltid kantad av fotografer som väntar på att få se delfiner leka ute i sundet. Känns extra häftigt att få vara mitt ibland dem!

Överfarten var av mittemellan-karaktär när det gäller Nordsjön. Ingen jättehård segling men ingen semester heller. Som mest upp mot 12 meter men alltid förlig vind och vågorna från rätt håll. Regn lite då och då och rätt så kallt.

Kajsa parerar vågor med säker hand
Kajsa parerar vågor med säker hand
Ännu ett par utslitna handskar
Ännu ett par utslitna handskar…

Överseglingen tog nästan exakt fyra dygn. Vi gick ut genom slussen vid Clachnaharry seaport strax efter fem på måndag eftermiddag och gick in under Älvsborgsbron hemma i Göteborg vid fyra-tiden på fredagen.

Den här gången hade vi ingen kommunikation alls med oljeindustrin mer än att några säkerhetsfartyg lade sig i vägen väldigt demonstrativt så vi fick göra några bågar här och där.

På Nordsjön
Ett av få möten på vägen över
Plattform på Nordsjön
En av alla plattformar längs den Brittiska gränsen på Nordsjön.

Enda kommunikationen på Nordsjön var med två stora fartyg som kom långsamt glidande längs plattformarna vid den Brittiska gränsen mitt i natten och ösregnet. Vi hade just tänkt passera när Kajsa såg på AIS:en att den ena höll på med kabeldragning. Kanske inte helt lyckat att passera för nära där. Jag ropade upp dem och fick anvisningar om avstånd om vi ville passera bakom. När vi avslutade tackade de så mycket för samarbetet. Artigt tycker jag.

Fyra dygn efter att vi lämnade Inverness passerar vi under älvsborgsbron och in på vår nya plats under Eriksbergs-kranen.
Fyra dygn efter att vi lämnade Inverness passerar vi under älvsborgsbron och in på vår nya plats under Eriksbergskranen.

Just nu infinner sig en känsla av lättnad och lite stolthet när vi lyckats med projektet att segla hem Estromo. Alla galna idéer med modifieringar som skulle utföras och överskeppning av utrustning fungerade trots allt! Nu ligger båten på sin nya plats och vi kan äntligen sova ut ordentligt!

PS: Vi sov 12 timmar per natt de två första dygnen i hemmahamn.

Regn och strapatser

Efter dagarna på Isle of Mull och Tobermory var vi sugna på lite äventyr igen och fick det med råge. Enda sedan vår förra segling i Skottland för fyra år sedan har vi drömt och planerat om att lägga till i viken på ön Rum mitt emot ön Eigg. Förra gången seglade vi mellan öarna på väg ut till Coll och när jag tittade i sjökorten syntes tydligt den skyddade (verkade det som) viken på Rum där man kunde ligga för ankar. Enda sedan dess har jag funderat på hur det skulle vara att få ro iland och bestiga åtminstone någon av de mindre topparna på ön.

Viken på ön Rum
Viken på ön Rum

Vädret var riktigt bedrövligt när vi vaknade på morgonen och skulle så fortsätta i någon dag till men vi hade bestämt oss för att gå vidare och vinden skulle blåsa från sydväst så vår vik låg perfekt…

Regn och dålig sikt på väg till Rum
Regn och dålig sikt på väg till Rum

För att göra en lång historia kort så hade vi inte lä utan låg snarare i en vindtunnel där det blåste mer inne i viken än utanför. På något sätt fångade bergen vinden som i en tratt och skickade den ner längs vattnet där vi låg så det gick vita gäss längst in. Det blev en natt med kläderna på och ständig beredskap om ankarlarmet skulle gå. Med vinden vinande och regnet smattrande på däcket hade det varit ett rätt besvärligt scenario men ankaret höll oss på plats hela natten!

Nästa morgon lämnade vi tidigt för att gå in till Mallaig utan att ens ha gått iland på Rum. Snopet på ett sätt men nu känns ön nästan än mer mystisk och åtråvärd. Vi stod i regnet och snålblåsten och såg slottet på stranden och bergssluttningarna som tonade upp sig i diset. Närmare än så kom vi inte.

Närmare Rum än så här kom vi inte den här gången
Närmare Rum än så här kom vi inte den här gången

Mallaig har vi legat i förut. Det är en riktig liten håla men en bra mellanlandning om man vill bunkra och ha en skyddad hamn. Samhället är mest känt som slutstationen för The Jacobite steam train, eller tåget till Hogwarts som många kallar det. På puben träffade vi en man från Yttre Hebriderna och som hade rest in för att ta emot en släkting från Norge. Han passade på att öva sin norska (typ tre ord) och berättade om livet på den nordliga ögruppen, precis det som Kajsa just läser om i en triologi böcker!

Kväll i Mallaig
Kväll i Mallaig

På kvällen i Mallaig slutade det äntligen regna och vi fick se lite blå himmel. Det gick ett rykte på stan att imorgon kommer sommaren och det gjorde den! På morgonen startade vi tidigt för att gå ner till Dunstaffnage som ligger strax norr om Oban.

Äntligen sol och värme! Tidig morgon påväg från Mallaig till Dunstaffnage
Äntligen sol och värme! Tidig morgon påväg från Mallaig till Dunstaffnage
Rum tittar fram bakom Eigg. Ön som vi tvingades lämna dagen innan. Nu hade det varit perfekt för ett besök...
Rum tittar fram bakom Eigg. Ön som vi tvingades lämna dagen innan.
Tidig fiskare
Tidig fiskare
Eilean Musdile lighthouse
Eilean Musdile lighthouse

Dunstaffnage ligger lägligt till om man ska gå in till Corpach och in i The Caledonian Canal. På vägen in passerar man det smala sundet Corran där det blir upp till fem knop ström och den vill man ju inte ha mot sig. Det gäller att planera och starta i rätt tid!

Fyren på udden vid Corran
Fyren på udden vid Corran där vi fick ett par knops medström
Ibland känns det som man seglar omkring i en oljemålning...
Ibland känns det som man seglar omkring i en oljemålning… Påväg in mot Corpach

Nu ligger vi i kanalen alldeles ovanför Neptune’s Staircase och i morgon börjar vi genvägen genom Skottland med siktet inställt på Inverness om några dagar. Där ska vi bunkra och vänta in rätt förutsättningar för att äntligen få segla hem Estromo över Nordsjön till hennes nya hemmahamn!

Lugna dagar

Efter att ha legat första natten på boj ute i hamnen i Tobermory beslutade vi oss för att gå in och ta en bra plats i marinan och stanna i några dagar till. Vi behöver en paus i seglandet för att sköta om både båten och oss själva ett tag.

Lady's Rock
Lady’s Rock

Det finns tråkigare ställen att ligga still på än Tobermory på Isle of Mull. En handfull restauranger, butiker, en riktig pub och så den kombinerade leksaks-, järn-, gitarr-, och spritaffären. Vad mer kan man begära?

460 distans senare

Vi har fortsatt norröver med stormsteg i alla fall om man räknar distans. Sedan vi rundat Land’s End fick vi en perfekt sydväst som tog oss till Dublin på 40 timmar. Timingen för ankomsten var sådärbra klockan ett på natten, mycket vind och in i en okänd stor-hamn. Enda fördelen, som VTS-Dublin talade om för oss, var att det inte förekom någon trafik där inne vid den tiden. Vi hade kollat med Poolbeg Yacht Club att vi kunde lägga oss utanför deras vågbrytare om vi kom sent så det kändes ju tryggt i alla fall.

Irland i sikte
Irland i sikte

Nästa morgon var vi rätt så groggy efter de två dygnen på havet men vi tog oss ändå in till de centrala delarna av Dublin. Jag märkte att jag inte var riktigt utvilad när jag satt på en parkbänk och irriterade mig på att måsarna skrek. Då är det läge att vila lite till. Efter en Guinness (måste göras) vandrade vi tillbaka över broarna i hamnen ut till marinan. Dublin är en trevlig stad där man säkert skulle kunna tillbringa några dagar till men vi hade ju siktet inställt på Skottland. Tillbaka i Estromo började vi planera för nästa dags segling.

Något senare inträffade en incident när en av de stora lastfartygen skulle vända inne i hamnen precis där marinan har sin flytbrygga. Jag stod i sittbrunnen och såg rumpan på det enorma fartyget komma allt närmare. Med hemmahamn i Göteborg är jag vätt så van vid att se stora båtar vända och tog det hela med ro… Tills den började komma VÄLDIGT nära. Några båtlängder framför oss längs bryggan insåg nog både bogserbåtar och befäl att det höll på att gå åt skogen så man startade helt enkelt propellrarna och blåste på för att inte mosa oss som låg i marinan. Hela vågbrytaren som vi låg förtöjda vid sköljdes över och båtar längre fram slets loss från sina förtöjningar. När det blev vår tur pressades vi upp över vågbrytaren. Fendrarna var det första att sköljas upp så vi låg bredsida mot träkanten (phu!) som löpte längs betongbryggan.

Den dumma båten...
Den dumma båten…

Tack vare träplankan på bryggan fick vi inga andra synliga skador än en bula där en pållare slagit i skrovet ovanför vattenlinjen. Vi kommer att lyfta och inspektera närmare när vi kommer hem och banka ut bulan. Dublins hamn kommer att stå för kostnaderna har man lovat! En sån här dag är man väldigt glad att man har en aluminiumbåt! Bara att segla vidare!🙂

Baily Lighthouse utanför Dublin
Baily Lighthouse utanför Dublin

Nästa morgon startade vi tidigt och stävade ut mot Irländska sjön med siktet inställt på Skottland. Det var en av de häftigaste seglingsupplevelserna jag varit med om med stadigt 15 meters slör och enorma surfvågor hela vägen upp mot Belfast Lough. Det blev en del blåsor i händerna efter att ha turats om med Kajsa att parera vågor och undvika broachar i 12 timmar men det var det värt!

Vi passerade Belfast hamninlopp i mörkret innan vi på morgonen började vika av mot Islay. Under förmiddagen dog vinden ut allt mer och det slutade med att vi gick på insidan av Corryvreckan och genom Luing sund för motor. Tråkigt att inte få segla kan man tycka men det har sin charm att gå genom virvlarna i det sägenomspunna och vackra Corryvreckan när det är helt vindstilla och kvällen faller på.

Vi kom hur som helst fram till Oban vid tiotiden på kvällen efter 36 timmar på havet. Idag har vi haft en skön dag med besök på destilleriet inköp på Tesco och en och annan öl på några pubar. Börjar kännas som semester nu!🙂

Fastknutna i Oban marina
Fastknutna i Oban marina

 

Gött klös!

Idag fick vi den första riktigt goa seglingen med Estromo! Nästan nio knop på öppen kryss med runt åtta meter när vi gick från Falmouth till Newlyn. Vilken balans och vilket klös jämfört med vår gamla Ester!

bu1
Kajsa (och autopiloten) bakom ratten

En underbar dag på havet helt enkelt. Nu ligger vi i Newlyn och har bunkrat det sista inför rundningen av Land’s End imorgon. Efter rundningen har vi både plan a, b och c men huvudspåret är att stå på i några dygn och ta oss till Dublin.

Fiskebåt i Newlyn
Fiskebåt i Newlyn

Jag kommer att lägga in länkar här i bloggmenyn till vår AIS-position men det är alltid så sent när jag skriver så det blir inte tid för det. Här är i alla fall en länk till Marine Traffic så länge för er som vill följa oss på vägen:

http://www.marinetraffic.com/en/ais/home/shipid:4199345

Vi hörs om några dagar!

Mot Land’s End

Vi fortsätter väster ut mot Land’s End som är Cornwalls och Englands västligaste udde. Just nu ligger vi i Falmouth och fixar och bunkrar. Hela tiden säger vi att vi bara ska fixa en stund till och sedan ska vi ta det lite lugnt och känna att vi har semester, men det är så roligt att joxa med Estromo så så det har inte blivit så mycket semester än.

Falmouth kallar sig, som så många andra orter på sydkusten, för Englands seglarmecka.
Falmouth kallar sig, som så många andra orter på sydkusten, för Englands seglarmecka.
St Anthony's Lighthouse på östra sidan av infarten till Falmouth harbour
St Anthony’s Lighthouse på östra sidan av infarten till Falmouth harbour
En av alla branta gränder i Falmouth
En av alla branta gränder i Falmouth

En sak vi försöker utröna är hur mycket diesel vi gör åt med på olika varvtal. Det är viktigt att veta inför kommande överseglingar. Idag har vi köpt och fyllt fyra reservdunkar som passar precis i kistan på akterspegeln. Himla fiffigt. Inte lika fiffigt att hälla diesel på skorna…

Obra