Estromo

Efter år av covid och elände är det äntligen dags för ett nytt äventyr! Den här gången siktar vi på Shetland, den nordligaste skotska ögruppen. I mån av tid, väder och vind letar vi oss sedan söder över mot Fair Isle och Orkney. Vi får se hur långt det blir!

Troligen tar vi några mellanlandningar på vägen över för att korta ner överseglingen. Vid tidigare tillfällen har vi ibland använt Farsund på Norska sydkusten, som start- och landningsplats för seglingar över Nordsjön och det siktar vi på i år också.

Våren har varit full av förberedelser för att få båten och oss själva i form. När det gäller säkerhet så har vår AIS fungerat lite när den känner för det under våren. Efter att ha provat med att byta antenn och kablar gav jag upp och beställde en ny. Det är sådana beslut som svider i plånboken men att synas på AIS:en är av högsta prioritet när man planerar att segla i hårt trafikerade vatten nattetid.

På tal om AIS så är våra flytvästar numera utrustade med personliga AIS:er som löser ut automatiskt tillsammans med flytvästen. Förutom att uppträda som ett MOB-ojbekt för alla kringliggande båtar, triggar de också ett DSC call som sätter igång larmet i VHF:en och väcker den som eventuellt sover.

Motorn har fått sig en rejäl genomgång. I vanliga fall byter vi filter och olja själva och kollar impellern och remmen. I år var det dags för en lite grundligare genomgång av folk som vet vad de gör.

Även propellern har fått sig en genomgång och blivit blästrad och polerad. Det blev ett större projekt än planerat då den är av en invecklad Max-prop modell. Det var arbetet med att demontera och montera propellern som tog några dagar mer än beräknat, men det gick till slut bra tack vare hjälteinsatser från Yachtpaint-varvet på Öckerö. Nu vet vi att den är i gott skick och sitter kvar i många år till.

Bland övriga överkryssade punkter på göra-listan hittar vi uppgraderade sjökort, lyft med bottenmålning och anodbyten, rengöring av bogpropeller-röret, byte av hydraulikslangar till autopiloten, fix av trasig lanterna, nytt batteri till utombordaren, Förstärkning av bog-batteriet, vaxning, byte av fenderskydd, rengöring av vattentanken, skakning av brandsläckarna och genomgång av ankare och kätting.

Efter alla förberedelser är vi redo att ge oss av. Planen är att börja med ett skutt till Skagen och stanna där några dagar för att varva ner och förbereda oss för den fortsatta överseglingen.

Här är ett glapp i bloggen på grund av Covid och annat ovidkommande. Jag kommer att avsluta 2018-seglingen med några inlägg till som kommer att hamna här under så småningom, så om du vill veta hur det slutar så kom tillbaks senare! Tills vidare går det bra att läsa om vår senaste segling tills Shetland och Orkney här ovan. Hoppas det smakar!

Efter några dagar med sällskap i Carbost skiljdes vi från våra vänner och nu började äventyret på allvar med att runda Skye. Det var ju trots allt det vi hängt upp hela seglingen på. Vi var förberedda på att bita ihop även om vi skulle mötas av kyla och vind men istället fick vi en fantastisk segling längs Skyes storslagna västra kust.

Vi siktade på den lilla byn Stein uppe bland de norra vikarna och kom fram någon gång på sena eftermiddagen. I piloten hade vi läst att det skulle finnas fyra gäst-bojar som man kunde låna och vi kunde se dem tydligt när vi närmade oss, tyvärr upplagda på stranden. Efter lite velande bestämde vi oss för att låna en privat boj och kolla om vi kunde ligga på den för natten. Vi rodde in och påbörjade jakten på hamnkaptenen. Av några fiskare vid piren fick vi ett hus utpekat och efter mycket om och men fick vi till slut kontakt med kaptenen. Han ville dock att vi skulle betala till hans fru annars skulle pengarna bara hamna på puben!

Efter en övernattning på Coll och Sverige-England matchen avklarad på puben började vi äntligen ta varvet runt Skye som planerat. Vi visste att två andra aluminiumbåtar i bekantskapskretsen var i Skottland samtidigt men vi hade inte stött på varandra tidigare under seglingen. Så det var änna så man ryckte till när Estromo blev anropad på radion på bred göteborgska! Det var Mareld som var påväg in från Yttre Hebriderna tillsammans med Vilde Explorer och de siktade på samma vik som vi, Carbost, hem för Talisker-destilleriet.

Det blev en riktigt trevlig träff och troligen utgjorde vi den största anhopningen av Ovni-båtar i norra Skottland just då.

Förutom vandring blev det självklart blev det en närmare titt och bunkring på destilleriet.

De flesta som läst, eller drömt om att komma till Skottland har säkert sett bilder från ön Staffa och Finglas Cave. Vi gjorde ett ärevarv runt ön innan vi satte segel efter att ha lämnat Iona.

 

Någon gång, under perfekta förhållanden skulle det vara spännande att ankra bakom ön och ta gummibåten in i grottan. Får bli en annan gång…

d

Jag passar på att läsa ungdomsklassikern Kidnappad av Robert Louis Stevenson nu när vi är i farvattnen där delar av boken utspelar sig.

Extra häftigt när vi ligger för ankar i viken mitt emot Iona utanför Mull och bokens huvudperson David Balfour blir strandsatt på Erraid som utgör ena halvan av vår ankringsvik.

Spoiler: David håller på att dö av hunger på ön tills han inser att det blir lågvatten var tolfte timme och att det bara är att vada över till Mull.

Det första man möts av efter att ha passerat Corpach är den storslagna viken Loch Linnhe.

Nu är vi bunkrade med mat, vatten och diesel. Imorgon drar vi vidare ut mot Iona på Isle of Mulls sydvästra spets.

Det blev en välbehövlig extra dag i Inverness. Det är alltid lite av en chock att komma från den total isoleringen på Nordsjön direkt in till myllret i den lilla storstaden mitt uppe i Skottland. Lokalinvånare blandas med tillresta seglare, turister och förvirrade friluftsmänniskor påväg till eller från de omgivande bergen.

Dagen därpå gick vi med första slussningen och vidare upp mot Loch Ness. Att gå genom Skottland på the Caledonian Canal är nästan hypnotiskt lugnt, speciellt nu när vi gjort det några gånger.

Nu väntar västkustäventyret på andra sidan sista slussen i Corpach!

Årets äventyr går till Isle of Skye i nordvästra Skottland. Vi har tidigare varit och snuddat vid Skyes södra udde några gånger och sett de majestätiska bergstopparna torna upp is i norr men bara på håll. I år är det meningen att vi ska utforska ön i lugn och ro under några veckor i juli.

Vi gav oss iväg tidigt på midsommardagen fast inställda på att gå hela vägen från Göteborg till Inverness. Sist vi gjorde den sträckan med Estromo tog det exakt fyra dygn och vi var väl förberedda och bunkrade för att klara resan.

Vi viste att vi skulle få ett obekvämt dygn utanför norska kusten med vindar runt 14 meter och motig sjö som byggts upp på Nordsjön. Fläcken med hård vind låg parkerad söder om Norge och skulle inte flytta på sig på flera dagar så vi peppade oss att bita ihop och hade som målprojicering att få några lugna dygn så snart vi kommit ut på andra sidan.

Så mycket för den peppen. Efter bara någon timme i de ökända krabba vågorna söder om den norska sydspetsen gav vi upp. Hård vind är en sak men med krabb sjö som gör att man dyker in i varannan våg och stampar ner i nästa vågdal tappar man humöret rätt snabbt. Efter en sprängd schackel och en bortspolad svanhals beslöt vi oss för att göra ett slag in mot Farsund som låg och lockade bara några timmar bort.

Kontrasten mellan kaoset på havet och det spegelblanka, idylliska Farsund var slående. Det blev ett par dagar med reparationer och ytterligare bunkring innan vi gav oss iväg igen över ett betydligt lugnare Nordsjön.

Resten av överseglingen gick mycket bra. Vindarna var mestadels nordliga så det var rätt så kyligt, speciellt med tanke på vad vi vant oss vid i land den senaste tiden. Vi gick strikt på 6-timmars pass hela vägen vilket visade sig fungera perfekt. Vi har verkligen hittat rätt nu när det gäller avvägningen mellan vila och segling när vi är två personer ombord.

En viktig faktor är Estromos nya navigeringsutrustning som gör det möjligt för den som har vakten att ta med sig en platta med AIS, sjökort och radar vart man än går ombord. Det gör att (så långt vädret tillåter) vakthavande kan koka kaffe, laga mat och gå på toa på sin vakt, hela tiden med full uppsikt.  När den andra vaknar är maten klar och det är bara att lösa av.

Efter ett par dygn kom det efterlängtade “Land i sikte!” och inte minst “Internet!”. Sista dygnet i Moray Firth är alltid extra trevligt då man seglar längs kusten i Firthen och har 4G-kontakt nästan hela tiden.

Vi ville tajma ankomsten till Inverness så vi skulle få medström in genom det trånga sundet vid Chanonry Point och komma med den första slussningen vid Clachnaharry Sea Lock. För att inte komma fram för tidigt rullade vi in seglen och gick på bara en liten snutt av förseglet den sista biten in i Firthen.

Taktiken fungerade även om det känns lite fånigt att slöra i fyra knop när man kunde göra det dubbla. Tidigt på morgonen närmade vi oss Chanonry Point som är ett känt tillhåll för delfiner som tycker om att hoppa i tidvattenströmmarna.

Några timmar senare var vi framme vid Kessock Bridge och kunde ropa upp Clachnaharry Sea Lock. Vi fick gå direkt in i slussen och en stund senare låg vi förtöjda inne i marinan.

Nu ska vi ta igen oss en dag innan vi går vidare genom the Caledonian Canal över till västkusten och huvudmålet för vår segling.