Mitt emellan Shetlandsöarna och öarna som utgör Orkney ligger den mytomspunna ön Fair Isle. Den är Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö och har en befolkning på bara 60 personer. Öns enda hamn ger skydd från de flesta vindar så länge de inte kommer från norr, vilket gör att man får ha rätt så bra koll på prognoserna om man planerar ett besök.
Vi har pratat i evigheter om att få möjlighet att segla till Fair Isle och efter några dagar i Scalloway började vi få upp hoppet. På lördagen såg vindar och väder lovande ut för både segling till Fair Isle och åtminstone en övernattning, så morgonen därpå gav vi oss av. Sikten var dålig men det är inget stoppar oss här uppe. Ska man vänta på klart väder kan man bli liggande veckor.
Det blev, som vanligt denna sommar, en fartfylld och härlig segling i ständigt dis och dimma. Samtidigt som vi nås av rapporter om värmebölja hemma har vi varje dag runt 15 grader och sällan någon sol så här långt.
Vi kom allt närmare ön och försökte förgäves skymta land någonstans i diset. På radar och AIS hade vi inte sett en enda båt på hela dagen och det enda som syntes på sjökortet var den lilla pricken som var vårt mål mitt ute i havet. Till slut började jag tvivla på vår navigationsutrustning. Vi borde snart vara påväg in i hamnen och vi hade ännu inte sett land!
Så plötsligt, medan Kajsa förbereder med förtöjningstampar på däcket, börjar de mytomspunna klipporna torna upp sig i dimman! Spetsiga klippor, vattenfall och sandstränder. Och så flockar av puffins som sveper ner runt båten!
Framför oss mellan två klippor öppnar sig den nordliga hamnen och vi ser några master sticka upp bakom piren.
Väl inne i hamnen kunde vi förtöja utanpå den svenska båten Sula som anlänt dagen innan. Hårda vindar är påväg så vi får utforska så mycket vi kan idag! Imorgon behöver vi ta oss till en mer skyddad hamn för att ligga bättre förtöjda i några dagar.
Estromo 