När vi låg i Stromness var det bara en dryg vecka kvar tills en av oss behövde vara tillbaka på kontoret hemma i Göteborg. Det kan tyckas vara gott om tid för att segla hem men som vanligt vill man ha koll på väder och vind när man ska göra en översegling. Vi behövde inte bara hitta ett bra fyradygnsfönster för att gå över Nordsjön, vi hade också Pentland Firth framför oss, som har sina egna utmaningar med väder och strömmar. Vi bestämde oss för att hacka upp elefanten och att första steget skulle bli att ta oss igenom det beryktade sundet mellan Orkney och Skottlands norra udde. Om vi kunde ta oss till Wick skulle vi sedan i lugn och ro kunna planera den avslutande seglingen hem.
Rutten mellan Stromness och Wick är bara 35 NM men den går oundvikligen genom Pentland Firth, ett sund man har hört oräkneliga historier om genom åren. Nu hade vi dock inget val utan satt kvällen före och gick igenom otaliga strömtabeller och specialbeskrivnigar av passagen ner till Wick. Vi timade avgången och började seglingen ner genom det vackra Scapa Flow klockan tio på morgonen.
Tack vare bra väder och noggranna förberedelser blev det en odramatisk och skön segling. Det första man ser av det skotska fastlandet är den enorma klippan Duncansby Head som avtecknar sig i diset på andra sidan Pentland Firth.
När vi passerat sundet och Duncansby Head dök klippformationerna Stacks of Duncansby upp som ur tomma intet. Det är lätt att förstå hur klipporna tillsammans med strömmarna i Pentland Firth och Cape Wrath har bidragit till myterna kring dessa ökända sjöfarartrakter.
Efter ytterligare några timmars segling närmade vi oss Wick och fick radiokontakt med hamnen. Vi fick ett personligt mottagande av hamnvakten och blev tilldelade en plats vid den förstklassiga pontonen.
Nu har vi klarat av passagen ner till Wick och har bara den sista utmaningen kvar, att ta oss tillbaka hem över Nordsjön. Vi har en vag indikation om ett väderfönster som KANSKE öppnar sig om en tre/fyra dagar så vi får ha semester ett tag till i den lilla orten Wick.
Våra vänner på i Orkney kallar Wick “an absolute dump” vilket jag kan förstå. Det är ingen attraktiv turistort vi talar om, men just därför finns här en annan sorts charm. De man talar med tycks ha en stolthet och integritet kopplat till Wick och vill berätta om sin bakgrund och traktens historia.
Mycket av Wicks historia är förevigad tack vare familjen Johnston som i över hundra år fotograferat händelser, miljöer och människor i och omkring den lilla kuststaden. Runt 50.000 glasnegativ finns kvar som gjort det möjligt att göra nya kopior med fantastisk kvalitet och upplösning. Det är som att öppna ett fönster 150 år tillbaka i tiden. På det lilla museet finns mängder av dessa foton tillsammans med föremål och berättelser från ortens historia.
När vi vandrade ner längs kusten passerade vi hamninloppet till Wick, där det svenska fartyget Hans förliste den 3 maj år 1900 efter att ha blivit av med rodret i Pentland Firth. Berättelserna om hur fartyget senare drev in till en kajplats helt av sig själv, bara för att några dygn senare spårlöst försvinna för tankarna till rena spökhistorier. Förklaringen tros dock vara att tidvattnet fört henne ut på öppet hav där hon sedan sjunkit. Fram till dessa dagar vet man inte vart Hans tog vägen.
Ett par kilometer söder om Wick ligger den gamla ruinen Castle Of Old Wick på en av tre spektakulära klippor som sticker ut från den vind- och tidvattenpinade kusten. Ruinen är resterna av ett större slott som uppfördes någon gång på 1200-talet. Slottet kunde bara nås via en vindbrygga från klippan innanför och omgivningen är minst sagt spektakulär.
Det senaste vi sett om vädret är att vi kan utnyttja en öppning mellan två vädersystem och förhoppningsvis surfa på en avtagande nordvästlig vind första delen av resan. Vi väntar någon dag till och håller koll på de senaste gribbarna.
Estromo 