Hemma till slut

Efter några dagar i Wick fick vi bekräftat att väderfönstret vi hade anat i prognoserna fortfarande såg lovande ut för vår segling hem.

I vanlig ordning före en översegling förberedde vi med bunkring av mat, vatten och bränsle. Hemma har vi sedan länge övergått helt till fossilfritt HVO bränsle, men det går inte att få tag på här uppe. Istället fick det bli att tanka vanlig diesel som dessutom kan innehålla RME och därmed ökar risken för beväxning i tanken. Känns inge vidare, men inför en översegling måste tanken och dunkarna vara fulla.

Att tanka i Wick gick bra men arrangemanget var lite speciellt. Hamnvakten hänvisade oss till en kaj där vi skulle lägga oss men där fanns inga slangar eller annat som antydde att det skulle gå att tanka diesel. Men så efter en stund kom en truck körandes med end stor portabel tank med tillhörande slang och mätare!

12:30, tisdagen 26 juli, lämnade vi den inre hamnen i Wick och styrde söder ut över Nordsjön. Vid det här laget har vi lärt oss känna igen anspänningen och osäkerheten om vad vi har framför oss, blandat med den förlösande känslan av att äntligen komma iväg.

Det första dygnet är alltid det trögaste och det känns som en evighet innan man förlorar kontakt med land. Efter några passbyten börjar dygnen flyta ihop och sakta men säkert förflyttar vi oss allt längre längs den utlagda rutten. När vi väl passerat de sista plattformarna var vi i stort sätt ensamma i över ett dygn innan vi kom fram till mer trafikerade farvatten när vi närmade oss Norge.

Tidigare år har vi varit bortskämda med många och långa delfinbesök. Den här gången fick vi bara några få påhälsningar och de var så snabba så vi knappt han få upp kameran. Söder om Norge, strax innan vi nått Lindesnes, fick vi oss dock en riktig överraskning. Vid ett vaktbyte såg, och hörde vi plötsligt flera valar en bit från båten! De långsamma rörelserna och det karaktäristiska ljudet från blåshålen gjorde att vi direkt förstod att det inte rörde sig om delfiner.

När jag tog upp kameran för att försöka få några bilder insåg vi att det rörde sig om minst fyra grupper med omkring tre, fyra individer i varje! Vi låg i mitten av helt valstim! Tyvärr var de allihop långt från båten och försvann efter en stund så det var en kort men intensiv upplevelse. Vi tror att det rörde sig om Grindvalar, som är kända för att simma i stim om runt 15 och ibland förekommer längs den norska kusten.

Tidigt på morgonen den 29 juli, efter knappt 4 dygn, angjorde vi den svenska kusten. Vi knöt fast oss vid Framnäs i Kalvsund vid sjutiden och pustade ut efter en skön översegling. Där låg vi sedan kvar i några dagar för att komma i ordning med dygnsrytmen igen.

Det känns skönt att vara hemma i tryggheten igen, men samtidigt lite tomt och tråkigt. Redan efter några dagar på torra land börjar vi längta till nästa äventyr. Mer om planerna längre fram. Nu ska vi först njuta av sensommaren här hemma och sedan den bästa seglingssäsongen, hösten och vintern!