De flesta som läst, eller drömt om att komma till Skottland har säkert sett bilder från ön Staffa och Finglas Cave. Vi gjorde ett ärevarv runt ön innan vi satte segel efter att ha lämnat Iona.
Någon gång, under perfekta förhållanden skulle det vara spännande att ankra bakom ön och ta gummibåten in i grottan. Får bli en annan gång…
Jag passar på att läsa ungdomsklassikern Kidnappad av Robert Louis Stevenson nu när vi är i farvattnen där delar av boken utspelar sig.
Extra häftigt när vi ligger för ankar i viken mitt emot Iona utanför Mull och bokens huvudperson David Balfour blir strandsatt på Erraid som utgör ena halvan av vår ankringsvik.
Spoiler: David håller på att dö av hunger på ön tills han inser att det blir lågvatten var tolfte timme och att det bara är att vada över till Mull.
Det första man möts av efter att ha passerat Corpach är den storslagna viken Loch Linnhe.
Nu är vi bunkrade med mat, vatten och diesel. Imorgon drar vi vidare ut mot Iona på Isle of Mulls sydvästra spets.
Det blev en välbehövlig extra dag i Inverness. Det är alltid lite av en chock att komma från den total isoleringen på Nordsjön direkt in till myllret i den lilla storstaden mitt uppe i Skottland. Lokalinvånare blandas med tillresta seglare, turister och förvirrade friluftsmänniskor påväg till eller från de omgivande bergen.
Dagen därpå gick vi med första slussningen och vidare upp mot Loch Ness. Att gå genom Skottland på the Caledonian Canal är nästan hypnotiskt lugnt, speciellt nu när vi gjort det några gånger.
Nu väntar västkustäventyret på andra sidan sista slussen i Corpach!
Årets äventyr går till Isle of Skye i nordvästra Skottland. Vi har tidigare varit och snuddat vid Skyes södra udde några gånger och sett de majestätiska bergstopparna torna upp is i norr men bara på håll. I år är det meningen att vi ska utforska ön i lugn och ro under några veckor i juli.
Vi gav oss iväg tidigt på midsommardagen fast inställda på att gå hela vägen från Göteborg till Inverness. Sist vi gjorde den sträckan med Estromo tog det exakt fyra dygn och vi var väl förberedda och bunkrade för att klara resan.
Vi viste att vi skulle få ett obekvämt dygn utanför norska kusten med vindar runt 14 meter och motig sjö som byggts upp på Nordsjön. Fläcken med hård vind låg parkerad söder om Norge och skulle inte flytta på sig på flera dagar så vi peppade oss att bita ihop och hade som målprojicering att få några lugna dygn så snart vi kommit ut på andra sidan.
Så mycket för den peppen. Efter bara någon timme i de ökända krabba vågorna söder om den norska sydspetsen gav vi upp. Hård vind är en sak men med krabb sjö som gör att man dyker in i varannan våg och stampar ner i nästa vågdal tappar man humöret rätt snabbt. Efter en sprängd schackel och en bortspolad svanhals beslöt vi oss för att göra ett slag in mot Farsund som låg och lockade bara några timmar bort.
Kontrasten mellan kaoset på havet och det spegelblanka, idylliska Farsund var slående. Det blev ett par dagar med reparationer och ytterligare bunkring innan vi gav oss iväg igen över ett betydligt lugnare Nordsjön.
Resten av överseglingen gick mycket bra. Vindarna var mestadels nordliga så det var rätt så kyligt, speciellt med tanke på vad vi vant oss vid i land den senaste tiden. Vi gick strikt på 6-timmars pass hela vägen vilket visade sig fungera perfekt. Vi har verkligen hittat rätt nu när det gäller avvägningen mellan vila och segling när vi är två personer ombord.
En viktig faktor är Estromos nya navigeringsutrustning som gör det möjligt för den som har vakten att ta med sig en platta med AIS, sjökort och radar vart man än går ombord. Det gör att (så långt vädret tillåter) vakthavande kan koka kaffe, laga mat och gå på toa på sin vakt, hela tiden med full uppsikt. När den andra vaknar är maten klar och det är bara att lösa av.
Efter ett par dygn kom det efterlängtade “Land i sikte!” och inte minst “Internet!”. Sista dygnet i Moray Firth är alltid extra trevligt då man seglar längs kusten i Firthen och har 4G-kontakt nästan hela tiden.
Vi ville tajma ankomsten till Inverness så vi skulle få medström in genom det trånga sundet vid Chanonry Point och komma med den första slussningen vid Clachnaharry Sea Lock. För att inte komma fram för tidigt rullade vi in seglen och gick på bara en liten snutt av förseglet den sista biten in i Firthen.
Taktiken fungerade även om det känns lite fånigt att slöra i fyra knop när man kunde göra det dubbla. Tidigt på morgonen närmade vi oss Chanonry Point som är ett känt tillhåll för delfiner som tycker om att hoppa i tidvattenströmmarna.
Några timmar senare var vi framme vid Kessock Bridge och kunde ropa upp Clachnaharry Sea Lock. Vi fick gå direkt in i slussen och en stund senare låg vi förtöjda inne i marinan.
Nu ska vi ta igen oss en dag innan vi går vidare genom the Caledonian Canal över till västkusten och huvudmålet för vår segling.
Vi har haft som en oskriven strategi att ha ett äventyr vartannat år. Efter att ha seglat till Skottland eller London har vi tagit det lugnt och hållit till på Kattegat följande år. Så blev det även den här sommaren (2017) då vi bestämde oss för att segla runt i Danmark under några veckor.
Vi tajmade avgången från Göteborg på eftermiddagen så att vi skulle komma in i Ballens hamn på Samsö under förmiddagen dagen därpå. Där låg vi kvar i några dagar och varvade ner och kom in i semesterläge.
Därefter gick vi söder över i maklig takt via några mysiga små ställen.
Sommarens höjdpunkt var att få upptäcka och utforska Ærøskøbing på Ærø. Det är en charmig liten by som är över 700 år gammal.
Vi hamnade så småningom i Tyska Flänsburg innan vi vände om och seglade norr över igen.
Det blev en lagom lugn sommar och fungerade bra som mellan-säsong innan Skottlandsseglingen nästa år!
Efter att ha legat hela vintern i vår gamla hamn på Lindholmen har vi äntligen flyttat hem till Eriksberg! Vi har också fått en plats mitt på bryggan istället för den gamla, yttersta platsen som var lite krånglig att vända in i. Det kändes som man fick tömma halva batteriet till bogpropellern för att komma runt.
Den nya sprayhooden är också mallad och beställd för leverans lagom till påsk. Det ska bli skönt att bli av med ytterligare lite grönt på Estromo. Snart är hon helt grå och vit!
Precis som med gamla Ester ligger Estromo i sitt rätta element och är seglingsklar året runt. Så länge vattnet är mjukt går det att segla även om det är lite extra obekvämt och kallt ibland och än så länge har det varit en perfekt seglingsvinter! Ingen is och ovanligt varmt.
När det gäller göralistan är den nästan oändligt lång och nästan allt är lika roligt! Man vill börja med allt på en gång men det gäller givetvis att prioritera så att saker händer i något sånär rätt ordning. Allra överst på listan hamnade El och batterifrågan. Det blev, som vi räknat med, en rätt så kostsam investering med helt ny och utökad batteribank plus en isoleringstransformator så att vi kan ligga med landström utan risk för läckage.
Under vintern kommer också mycket av elektroniken ombord att installeras om. Som vanligt har Den-Tidigare-Ägaren haft lite egna åsikter om hur marin elektronik ska installeras och kopplas samman. Ingen katastrof på något sätt men onödigt trassligt och fult. Parallelt med den traditionella marina elektroniken kommer vissa speciella sensorer att installeras som har med ett spännande sidoprojekt att göra. Jag kommer att blogga mer om det under vintern och våren så om du intresserad av marin elektronik, machine learning och navigering i allmänhet så kan det finnas anledning att återkomma!
Utvändigt kommer Estromo att genomgå en viss förändring redan i vår. Kortfattat kommer allt grönt att bli grått. Det mest akuta gröna är sprayhooden som bokstavligt talat håller på att falla isär. Förhoppningsvis håller den vintern ut om det inte stormar allt för mycket. Även uv-skydden på seglen kommer att bytas ut och det gröna soltaket i sittbrunnen kommer att monteras bort helt och hållet. Det ska bli väldigt skönt när Estromo är helgrå och fin som en aluminiumbåt ska vara!
More as it happens som de säger!
Det blev några sköna dagar i The Caledonian Canal. Under vissa passager var vi helt ensamma i slussarna trots att det här ska föreställa högsäsong. En slussvakt hävdade att svenskarna går västerut och norrmännen österut. Vet inte riktigt hur seriös forskning det låg bakom det påståendet.
Efter några dagar var vi framme i Inverness och kunde leva storstadsliv för en dag. Inverness är ett riktigt häftigt avbrott mitt uppe i Skottland. Ena stunden är man ute i vildmarken och så plötsligt sitter man på ett Costa café mitt i en stad!
Det blev bara en dag i Inverness. Vi hade först tänkt gå på tisdag eftermiddag men efter att ha studerat väderutsikterna bestämde vi oss för att gå redan på måndagen för att lura lite sämre väder som skulle dyka upp hemma på västkusten i slutet av veckan.
Överfarten var av mittemellan-karaktär när det gäller Nordsjön. Ingen jättehård segling men ingen semester heller. Som mest upp mot 12 meter men alltid förlig vind och vågorna från rätt håll. Regn lite då och då och rätt så kallt.
Överseglingen tog nästan exakt fyra dygn. Vi gick ut genom slussen vid Clachnaharry seaport strax efter fem på måndag eftermiddag och gick in under Älvsborgsbron hemma i Göteborg vid fyra-tiden på fredagen.
Den här gången hade vi ingen kommunikation alls med oljeindustrin mer än att några säkerhetsfartyg lade sig i vägen väldigt demonstrativt så vi fick göra några bågar här och där.
Enda kommunikationen på Nordsjön var med två stora fartyg som kom långsamt glidande längs plattformarna vid den Brittiska gränsen mitt i natten och ösregnet. Vi hade just tänkt passera när Kajsa såg på AIS:en att den ena höll på med kabeldragning. Kanske inte helt lyckat att passera för nära där. Jag ropade upp dem och fick anvisningar om avstånd om vi ville passera bakom. När vi avslutade tackade de så mycket för samarbetet. Artigt tycker jag.
Just nu infinner sig en känsla av lättnad och lite stolthet när vi lyckats med projektet att segla hem Estromo. Alla galna idéer med modifieringar som skulle utföras och överskeppning av utrustning fungerade trots allt! Nu ligger båten på sin nya plats och vi kan äntligen sova ut ordentligt!
PS: Vi sov 12 timmar per natt de två första dygnen i hemmahamn.
Efter dagarna på Isle of Mull och Tobermory var vi sugna på lite äventyr igen och fick det med råge. Enda sedan vår förra segling i Skottland för fyra år sedan har vi drömt och planerat om att lägga till i viken på ön Rum mitt emot ön Eigg. Förra gången seglade vi mellan öarna på väg ut till Coll och när jag tittade i sjökorten syntes tydligt den skyddade (verkade det som) viken på Rum där man kunde ligga för ankar. Enda sedan dess har jag funderat på hur det skulle vara att få ro iland och bestiga åtminstone någon av de mindre topparna på ön.
Vädret var riktigt bedrövligt när vi vaknade på morgonen och skulle så fortsätta i någon dag till men vi hade bestämt oss för att gå vidare och vinden skulle blåsa från sydväst så vår vik låg perfekt…
För att göra en lång historia kort så hade vi inte lä utan låg snarare i en vindtunnel där det blåste mer inne i viken än utanför. På något sätt fångade bergen vinden som i en tratt och skickade den ner längs vattnet där vi låg så det gick vita gäss längst in. Det blev en natt med kläderna på och ständig beredskap om ankarlarmet skulle gå. Med vinden vinande och regnet smattrande på däcket hade det varit ett rätt besvärligt scenario men ankaret höll oss på plats hela natten!
Nästa morgon lämnade vi tidigt för att gå in till Mallaig utan att ens ha gått iland på Rum. Snopet på ett sätt men nu känns ön nästan än mer mystisk och åtråvärd. Vi stod i regnet och snålblåsten och såg slottet på stranden och bergssluttningarna som tonade upp sig i diset. Närmare än så kom vi inte.
Mallaig har vi legat i förut. Det är en riktig liten håla men en bra mellanlandning om man vill bunkra och ha en skyddad hamn. Samhället är mest känt som slutstationen för The Jacobite steam train, eller tåget till Hogwarts som många kallar det. På puben träffade vi en man från Yttre Hebriderna och som hade rest in för att ta emot en släkting från Norge. Han passade på att öva sin norska (typ tre ord) och berättade om livet på den nordliga ögruppen, precis det som Kajsa just läser om i en triologi böcker!
På kvällen i Mallaig slutade det äntligen regna och vi fick se lite blå himmel. Det gick ett rykte på stan att imorgon kommer sommaren och det gjorde den! På morgonen startade vi tidigt för att gå ner till Dunstaffnage som ligger strax norr om Oban.
Dunstaffnage ligger lägligt till om man ska gå in till Corpach och in i The Caledonian Canal. På vägen in passerar man det smala sundet Corran där det blir upp till fem knop ström och den vill man ju inte ha mot sig. Det gäller att planera och starta i rätt tid!
Nu ligger vi i kanalen alldeles ovanför Neptune’s Staircase och i morgon börjar vi genvägen genom Skottland med siktet inställt på Inverness om några dagar. Där ska vi bunkra och vänta in rätt förutsättningar för att äntligen få segla hem Estromo över Nordsjön till hennes nya hemmahamn!
Estromo 