Vi har fortsatt norröver med stormsteg i alla fall om man räknar distans. Sedan vi rundat Land’s End fick vi en perfekt sydväst som tog oss till Dublin på 40 timmar. Timingen för ankomsten var sådärbra klockan ett på natten, mycket vind och in i en okänd stor-hamn. Enda fördelen, som VTS-Dublin talade om för oss, var att det inte förekom någon trafik där inne vid den tiden. Vi hade kollat med Poolbeg Yacht Club att vi kunde lägga oss utanför deras vågbrytare om vi kom sent så det kändes ju tryggt i alla fall.
Nästa morgon var vi rätt så groggy efter de två dygnen på havet men vi tog oss ändå in till de centrala delarna av Dublin. Jag märkte att jag inte var riktigt utvilad när jag satt på en parkbänk och irriterade mig på att måsarna skrek. Då är det läge att vila lite till. Efter en Guinness (måste göras) vandrade vi tillbaka över broarna i hamnen ut till marinan. Dublin är en trevlig stad där man säkert skulle kunna tillbringa några dagar till men vi hade ju siktet inställt på Skottland. Tillbaka i Estromo började vi planera för nästa dags segling.
Något senare inträffade en incident när en av de stora lastfartygen skulle vända inne i hamnen precis där marinan har sin flytbrygga. Jag stod i sittbrunnen och såg rumpan på det enorma fartyget komma allt närmare. Med hemmahamn i Göteborg är jag vätt så van vid att se stora båtar vända och tog det hela med ro… Tills den började komma VÄLDIGT nära. Några båtlängder framför oss längs bryggan insåg nog både bogserbåtar och befäl att det höll på att gå åt skogen så man startade helt enkelt propellrarna och blåste på för att inte mosa oss som låg i marinan. Hela vågbrytaren som vi låg förtöjda vid sköljdes över och båtar längre fram slets loss från sina förtöjningar. När det blev vår tur pressades vi upp över vågbrytaren. Fendrarna var det första att sköljas upp så vi låg bredsida mot träkanten (phu!) som löpte längs betongbryggan.
Tack vare träplankan på bryggan fick vi inga andra synliga skador än en bula där en pållare slagit i skrovet ovanför vattenlinjen. Vi kommer att lyfta och inspektera närmare när vi kommer hem och banka ut bulan. Dublins hamn kommer att stå för kostnaderna har man lovat! En sån här dag är man väldigt glad att man har en aluminiumbåt! Bara att segla vidare! 🙂
Nästa morgon startade vi tidigt och stävade ut mot Irländska sjön med siktet inställt på Skottland. Det var en av de häftigaste seglingsupplevelserna jag varit med om med stadigt 15 meters slör och enorma surfvågor hela vägen upp mot Belfast Lough. Det blev en del blåsor i händerna efter att ha turats om med Kajsa att parera vågor och undvika broachar i 12 timmar men det var det värt!
Vi passerade Belfast hamninlopp i mörkret innan vi på morgonen började vika av mot Islay. Under förmiddagen dog vinden ut allt mer och det slutade med att vi gick på insidan av Corryvreckan och genom Luing sund för motor. Tråkigt att inte få segla kan man tycka men det har sin charm att gå genom virvlarna i det sägenomspunna och vackra Corryvreckan när det är helt vindstilla och kvällen faller på.
Vi kom hur som helst fram till Oban vid tiotiden på kvällen efter 36 timmar på havet. Idag har vi haft en skön dag med besök på destilleriet inköp på Tesco och en och annan öl på några pubar. Börjar kännas som semester nu! 🙂
Estromo 