Det är skönt när den här bloggens läsare sätter ord på hur man känner när man själv har svårt att furmulera sig.
Är det inte vemodigt att segla in i hemmahamn, det är med blandade känslor. Roligt att se nära och kära, men samtidigt vill man ut på nytt. Man får anta att minnesbanken har blivit bunkrad, något att drömma om och längta tillbaks till när höstrusket sen sätter i gång. Vackra bilder som återspeglas i tankarna och allt som ännu väntar på en längre fram.
Den här kommentaren fick jag från den vackra finska Swan 371:an Ardnagee som vi träffade i Inverness när vi var på väg mot västkusten. Det är ett fantastiskt renoveringsprojekt man har åtagit sig. Först att segla hem den vackra, men slitna, 371:an till sin gamla hemmahamn och sedan påbörja den omfattande renoveringen. Ungefär som vi gjort med Ester. (fast med en LITE finare båt.) Häng med på Ardnagee-bloggen (och kolla in bildbanken) så får ni se hur det går!
Estromo 