Efter några dagar i Kirkwall började vi allt mer längta till Yttre Hebriderna som ju ändå var målet för årets äventyr. Statistiskt blåser det för det mesta västliga vindar norr om Skottland så här års, så det gällde att hitta rätt förutsättningar i väderprognoserna. När man lämnar Kirkwall för att gå västerut får man också vara noggrann med att tima strömmen i sundet mellan Mainland och ön Rousay. Här uppstår extrema strömfenomen vid ebb och flod med virvlar och stående, brytande vågor. Vi fick se lite av det förra året, fastän vi då gick vid nästan slack, när det är som lugnast.
Vi hittade ett väderfönster som såg helt OK ut, med lite motvind bara i början och sedan en bra nordostlig vinkel som skulle ta oss ner till norra Isle of Lewis på knappt ett dygn. Nu gällde det bara att planera in avgången så att vi passerade det beryktade sundet precis på slack, när vattnet är så stilla som möjligt…
Enligt våra beräkningar behövde vi gå genom sundet klockan två på natten för att få de bästa förutsättningarna, så det blev en sen/tidig avgång i totalt mörker natten till tisdag. Ju närmare vi kom sundet, desto mer började vi inse att vi räknat fel. Dessvärre var det för sent att vända om då loggen visade på närmare åtta knop över grund med motorn på lågvarv, så det var bara att spänna fast sig och göra det bästa för att hålla näsan i färdriktningen.
Fördelen med hela incidenten var att vi passerat året innan och visste att det bara skulle vara i några minuter. Vi flög som en kork genom det smala sundet mellan brytande vågor. Efter några minuter var det över med besättning och båt välbehållna och vi kunde börja den långa seglingen norr om Skottland.
Det följande dygnet gick enligt plan med enda förtretet att vindvinkeln blev för brant så vi valde att stötta med motorn delar av sträckan. I höjd med Cape Wrath, Skottlands nordvästligaste udde fick vi strömmen med oss ner mellan fastlandet och Lewis. (Det hade vi räknat rätt på i alla fall!)
Medström och bättre vindvinkel gjorde att vi fick bra fart söderut och kunde ropa upp Stornoways hamn redan vid tiotiden på tisdagskvällen, snarare än mitt i natten som vi först trott. Efter ett personligt mottagande av hamnpersonalen kunde vi gå och lägga oss och somna i den nästan bedövande tystnaden och stillheten efter den lite stökiga överseglingen.
Stornoway är den största orten i ögruppen som utgör Yttre Hebriderna. Här kan man tillbringa några dagar och ha tillgång till det mesta man behöver för att ta sig vidare bland öarna. Nu gäller det att planera för nästa steg söderöver med förhoppningen att så småningom nå Vatersay som ligger nästan längst ner i kedjan av öar.
Estromo 